Du behöver inte ha en gård för att uppfostra ett barn eller två.

Jag har valt att vara hemma länge med mina barn. Varken den blivande tvååringen eller den blivande fyraåringen går på förskola. När detta faktum kommer upp i samtal får jag ofta en kommentar som gör mig lite förvirrad;

”Ja ni som har en liten gård och allt, då kan man ju vara hemma.” (Ungefär, i lite olika varianter.)

Anledningen till att det gör mig förvirrad är för att jag inte riktigt ser hur de två sakerna har med varandra att göra. De flesta föräldrar kan nog tycka att det är praktiskt att ha en trädgård när man har barn, där man lite enklare kan släppa ut dem när man själv tar på sig skorna. Det tycker jag också. Barnen kan tycka att det är mysigt att ha höns att gå ut till, och de uppskattar att vara med och skörda, en liten stund. Vi sår saker ihop, men då gör vi det på ett sätt där resan är målet, inte slutresultatet (annars blir jag bara arg). I övrigt sysselsätter vi oss med öppna förskolan, bibblan, umgänge med andra barn och inhandling av mat och andra förnödenheter, precis som de flesta föräldralediga gissar jag.

Det absolut största delen av mitt rationella trädgårdsarbete sker på kvällarna när barnen sover, eller om jag får vara ifred en stund någon helg. Det är också då jag sköter mina konsultuppdrag och annat som kräver lite tankeverksamhet. Det är inte mer romantiskt än så.

Jag blir också lite konfunderad över att många verkar leta efter en orsak eller ett giltig skäl för att vara hemma länge. Som att det inte är arbete nog med ungar och allt som följer därtill som matlagning och tvätt och gud vet vad. Eller tänk bara hur mycket tid som går att till att svara på alla ”varför?” som sägs under en dag.

Jag har börjat svara precis som jag tycker: ”Ja, vi har en liten gård, men det räcker alldeles utmärkt med barn för att vara hemma med sina barn.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *