Porträtt: Costeluto Genovese

Om jag var tvungen att välja en tomat att ta med till en öde ö skulle Costeluto Genovese ha första tjing. Det är den mest aromatiska tomaten som jag någonsin odlat. Skalet är papperstunt, köttet saftigt åt det mjöliga hållet, och smaken är söt och kryddig. Den trivdes lika bra i kruka mot södervägg i skyddat läge som i växthuset. Mognaden försenades kanske med två veckor utomhus, men det kan man leva med, särskilt när sommaren inte bjöd på något tomatväder.

Mitt absoluta favoritanvändningsområde för Costeluton var fredagstacosen som vi av tradition måste inta varannan vecka när alla barn är här. Varje gång jag fick en grovhackad bit Costeluto i munnen, som verkligen trängde igenom den rätt oförfinade kryddblandningen, flinade jag för mig själv. ”Där är du din lille rackare!” (Ja, det händer att jag pratar med min mat också, det är helt normalt.)

En lite kuriositet som endast har uppstått med mina costeluto-plantor är att toppen delar sig i en bladrosett med 4-6 nya toppar. Det handlar alltså inte om den vanliga tomattjuven, utan en förgrening. En diskussion i odlingsgruppen på Facebook visade att fler hade upplevt det, och det var plötsligt något osäkert om det var en sort att tjuva eller inte. Plantorna som jag tjuvade blev inte glada på mig så det gör jag inte igen. Costeluto Genovese är en fri själ som behöver få växa om den vill.

Som ni kanske har räknat ut ska jag odla den igen. I år ska den få bo i förra årets squashlåda.

 

3 thoughts on “Porträtt: Costeluto Genovese

  1. Fint, jag tjingar några plantor av denna. Alternativt köper egna, hittar man sorten i butik eller på webben?

    1. Noterat! Frön kan man köpa via Runåbergs men du kan få planta av mig 🙂 De är ruggigt snygga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *