Framtida Linnea kommer att tacka mig.

Något som jag har extremt svårt att tänka mig att leva utan är årstider. Sommarens ljus när jag är ute till klockan 22 nästan varje kväll. Vinterns mörker, när jag går in vid 15. Dofterna på hösten. De sprittande känslorna av förväntan på våren. Jag älskar att något jag gör nu, som att plantera chili, kommer att glädja mitt framtida jag i augusti.

Lika glad hoppas jag att mitt vår-jag kommer att bli. I höstas fick jag feeling och planterade runt 1500 vårlökar. Det var olika sorters krokus, tulpaner, vildtulpaner, balkansippor, kungsängsliljor, olika narcisser, pärlhyacinter, hyacinter och olika sorters scillor. De flesta sorterna är botaniska, det vill säga återkommer varje år och flera anses vara lämpliga för förvildning. De sprider sig alltså för varje år via frön och lök. Jag ser framför mig hur det om några år är ett hav av blommor i gräsmattan borta vid de gamla äppelträden.

Några enstaka krokusar har redan börjat kika upp. ”Nej,nej, dumsnut! Inte nu!” väser jag. Jag pratar alltid med mina växter när ingen annan hör, det är helt normalt.

Förutom den visuella glädjen är det bra mat till våra bin under vårmånaderna. Blir det varmt väder kommer bina igång tidigt och då finns det inte mycket att äta. Att ta hand om våra honungsmakare känns ännu viktigare när jag läser hur 3 av 4 insekter har försvunnit de senaste 25 åren. Troliga orsaker är besprutning i odlingslandskapet och matbrist. Det konventionella jordbruket erbjuder nämligen inte någon större variation i matväg till våra flygande pollinatörer.

Jag antar att det inte blir större rubriker av det eftersom de flesta av oss inte förstår bättre. Men utan pollinatörer blir vårt matutbud extremt mediokert.

Jag odlar bin. Jag hoppas att framtida Linneor har anledning att tacka mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *