Jag vill inte nedärva ätstörda beteenden till min dotter.

Häromkvällen när jag stod och lagade mat satte jag på podden Skäringer & Mannheimer. Jag har verkligen försökt gilla den, eftersom den görs av två kvinnor som jag beundrar, men jag står på riktigt inte ut med detta komplexfrosseri. Det är rent gift för själen att höra människor klaga på, eller utifrån skeva normer analysera, sina helt normala kroppar och det göder ingenting annat än självhat, hos dem som gör det och hos dem som lyssnar. Det är som att vara tillbaka på tjejkvällarna på gymnasiet när det ALLTID ofrånkomligt förekom någon form av kroppshat i grupp. Efter 15 minuter av podd stängde jag av.

Det här är personligt för mig. När jag var 16 år utvecklade jag allvarliga ätstörningar. Det låg givetvis mycket annat bakom detta, men ett extremt kritiskt förhållningssätt till den egna kroppen bidrog starkt. Det hjälper ju inte heller med all den positiva uppmärksamhet en får när en ”går ner ett par kilo”. Jag tog mig ur mina ätstörningar, efter att ha varit på botten och vänt, men det är den enskilt tyngsta strid som jag har utkämpat hittills i livet.

Nu har jag en egen dotter, och ett enormt ansvar som förebild. Kroppshat är nämligen inte något vi föds med, det är något vi lär oss. Mina barn kommer möta en värld som inte har förändrats tillräckligt mycket sen min barndom och mina tonår, och de kommer lära sig att vara kroppskritiska. Framför allt min dotter. Därför tänker jag aktivt på hur jag uttrycker mig kring mat och kroppar, för att balansera det.

Fem saker jag gör eller inte gör gällande mat, kroppar och barn: 

1. Jag undviker att kommentera och värdera utseenden
Det är så lätt att sitta i tv-soffan och kritisera. Det är uppenbarligen också lätt för människor att sitta och skriva saker i kommentarsfält, dold bakom internets anonymitet. Gör inte så. Tala inte illa om andra människors prestationer och utseenden. När du börjar vara tillåtande mot andra kommer du bli mjukare mot dig själv, och du kommer visa dina barn att det finns utrymme att vara som man vill.

2. Jag talar alltid gott om min egen kropp
Jag undviker gärna att prata kropp överhuvudtaget, men små barn tenderar ju att själva kommentera kroppar och då svarar jag positivt. ”Vilken stor rumpa du har mamma!” ”Ja, jag vet, jag är så glad för den! Den är himla skön att sitta på ska du veta!”

3. Jag talar alltid gott om mat
”Åh, vad gott det var med mat nu så kroppen får lite energi igen.” ”Nu känner jag att jag är riktigt mätt i magen, nu är jag klar.” osv.

4. Jag värderar inte mat och godsaker
Jag delar inte upp förtäring i bra och dålig, det vill säga, jag skuldbelägger inte godsaker heller. Däremot förklarar jag att godsaker hör speciella tillfällen till, och att mat innehåller viktiga byggstenar för kroppen, därför äter vi mat varje dag och godsaker ibland. Vi pratar om var maten kommer ifrån, att olika råvaror innehåller olika byggstenar och att kroppen gillar att äta olika saker.

5. Jag bantar aldrig
Jag pratar aldrig om bantning, jag utför aldrig bantning. Jag säger aldrig att jag inte borde äta, att jag ska dra ner på mat. Jag säger aldrig att jag borde äta sundare. Vi har ingen våg hemma. Bantning finns inte.

 

Hur tänker du kring mat, kroppar och barn?

1 thought on “Jag vill inte nedärva ätstörda beteenden till min dotter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *