Kindahöns för självhushållning

För snart fyra år sedan flyttade det in en vuxen höna och 12 kycklingar i vårt stall. När jag ett år tidigare hade börjat läsa på om höns blev jag direkt sugen på en lantras. De svenska lantraserna är baserade på små isolerade flockar av höns, av raser som annars utkonkurrerades under 1800-talet av mer effektiva äggläggare som exempelvis Leghorn. Lantraserna överlag är känd för att vara sunda och ha många av de ursprungliga instinkterna kvar. Kinda, som jag lokalpatriotiskt nog valde, är exempelvis goda ruvare, kompetenta föräldrar och bra på att hitta föda. Dessutom är de himla trevliga. Lagom nyfikna, lugna och vänliga. Det är ett absolut krav från min sida när de ska vara frigående tillsammans med småfolk.

Den absolut orangeaste gulan får man av höns som får gå och skrota och beta gräs.

Det är inte ett särskilt högt rovdjurstryck hos oss, men varje sensommar kommer höken på besök, och tar en ungtupp eller två. Det är förstås tråkigt (för offren om inte annat), men fördelarna med frigående höns överväger ändå tycker jag. De får möjlighet söka merparten av sin föda under den varma årstiden och slipper stirra ut genom ett nät hela livet. Dessutom är jag genbank, vilket innebär att jag förbinder mig att hålla dem så naturligt som möjligt, men mer om det en annan gång.

Första gången jag hittade en gäng höns så här trodde jag att de hade blivit sjuka. Men de gillar bara att sola. Gärna i lite skön jord som de kan bada i samtidigt.

Kindas äggläggeri lämnar en del att önska. De gillar som sagt att ruva, och vid ruvning missar man några månaders ägg från den höna. I normala fall under högsäsong presterar en höna kanske 3-4 ägg i veckan, modell mindre. Man får räkna ungefär 1,5 kindaägg för ett normalstort köpeägg. Äggulan är dock ungefär lika stor som i konventionella ägg. I gengäld är de billiga i drift. Mina hönor utfodras bara av spannmål och matrester, och en höna äter för ungefär 4,50:- i månaden vintertid. Under sommaren är det betydligt mindre, eftersom de som sagt hittar största delen av sin föda i det fria då.

I september brukar äggproduktionen sjunka drastiskt, då är det nämligen dags för ruggning. Det vill säga, de byter fjäderdräkt. Då gäller det att ha lite ägg undanstoppade för sämre tider, eller vägbeskrivning till den lokala äggboden, för här blir det skralt i självhushållningen ett tag. I december brukar årets unghöns börja lägga några enstaka ägg. De ruggande tanterna har uppehåll till mars någon gång.

Är det bara mysigt att ha höns sprättande i trädgården? Nej. Men det tar vi också i ett annat inlägg. Låt oss insupa den kucklande idyllen ett tag först.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *